Jag heter Jenny och jag är fotograf.
Det finns så mycket jag skulle vilja berätta för er, men nu när jag sitter här, vid mitt skrivbord, och sommarskymningen faller utanför mitt öppna fönster med en rosa gyllene solnedgång, så kommer jag plötsligt inte på en enda grej att skriva om.
Jag skulle kunna berätta vad som är viktigt för mig, men det är ju ganska självklart att familj och vänner är det viktigaste i livet. Det är verkligen något man har insett nu under pandemin. Vad alla i ens närhet verkligen betyder! Du vet säkert lika bra som jag hur tråkigt det är att jag inte fått träffa min snart 90-åriga mormor på väldigt länge. Och även om jag en gång i veckan skickar vykort till henne via postnords vykorts app, med bilder på vad vi gjort hela familjen, så är det inte samma sak som att vara där och mötas. Och kramas.
Gud vad jag saknar att kramas! Jag har fått båda mina vaccinationer och i teorin så kanske jag kan slappna av lite mer, men med alla nya varianter så vet man inte riktigt. Better safe than sorry tänker jag. Så jag känner mig fortfarande awkward när jag både ska hälsa på nya människor och när man säger hejdå, skakar man hand? Armbågar varandra? Vinkar? Det blir oftast ett tafatt mittemellan.
Mina barn hanterar pandemin helt olika, de är dessutom helt motsatta varandra. Den sextonårige sonen är lika gosig som vanligt, och som de flesta andra tonåringar, har han inga problem att ligga i en stor hög när han och hans vänner ligger i soffan och kollar på film. Den artonåriga dottern har the time of her life, som introvert älskar hon att bara få vara hemma, inte tvingas gå ut på några sociala event och frodas på discord och snapchat.
Och maken grillar varje helg i vår trädgård. Jag är sjukt bortskämd med att det är alltid han som lagar all mat här hemma. Jag har kanske tre rätter som jag är bra på, men jag gav upp matlagning för länge sedan. Jag älskar att äta god mat, men jag har inte talangen för att lyckas i köket helt enkelt. Eller gröna fingrar, det har jag inte heller.
Vi flyttade till hus i Tyresö 2008, ochjag visste absolut ingenting om att sköta ett hus eller trädgård då. Med stor iver tog jag mig an trädgården och jag var fast besluten om att förvandla den till en sådan där trädgård man ser i inredningsmagasin. Någon sa “åh det är så härligt nu när det är vår och mina perenner börjar komma upp”, och genast googlade jag vad perenn var för en slags blomma… (För dig som inte vet vad perenner är, så är det alltså blommor som återkommer varje år) På den nivån var det. Så jag planterade syrener i alla olika färger och föreställde mig havet av vita/rosa/lila blommor. Nu, år senare, så står ädelsyrenen bredvid en dvärgsyren i häcken och ärligt talat ser det lite roligt ut. Men det påminner mig om min entusiasm och glädje och kanske lite att jag ska planera lite innan jag rusar iväg och gör något.
Men om allt ska planeras in i minsta detalj, vad är det roliga med det? Skaparglädjen? Överraskningen? Nej, jag behåller hellre min kanske något naiva positiva inställning, drömmer och ser visionen framför mig om hur fint och bra det kommer att bli.
För det blir det. Till slut! Visst, ibland tappar man ner telefonen i en springa där man inte kommer åt den utan att bryta sönder möbler, men så råkar man ha en liten sugpropp och ett snöre till hands, och vips så har man McGyvrat upp telefonen igen. (True story, bakom ett fast säte i en husbil på Nya Zeeland)
Man kommer otroligt långt med rätt attityd, öppenhet för oortodoxa och kreativa lösningar, och en jävligt positiv inställning.
I vilket fall som helst. Solen har nu gått ner bakom träden hos grannen och jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska berätta, så jag låter det vara nu och säger helt enkelt bara Välkommen! Vad roligt att du är här! Hoppas vi kan ta en fika och då kanske jag kommit på alla de där sakerna jag vill säga!
Vi ses!
